Tankar om processer, professioner och praktiker som formar offentliga rum (in Swedish)

Jag har undervisat i många år på Konstfack i en kurs, Going Public, som handlar om hur man som konstnär, konsthantverkare och designer kan verka i en offentlig kontext. Här möts de tre disciplinerna som finns på skolan och man ser hur respektive fält arbetar och tänker. Det är viktigt, för det odlas olika kulturer inom de olika institutionerna. Det finns flera sätt att tänka på, men framförallt handlar det om vad de olika praktikerna har för inriktning. När man arbetar parallellt eller tillsammans utvecklar och korsas professionerna. Det är bra. Förhoppningsvis påverkar det det framtida arbetet. En tydlig tendens idag bland unga konstnärer, konsthantverkare och designers under utbildning och som är intresserade av ett offentligt sammanhang, är en vilja att inta en antihierarkisk och diskuterande hållning, kanske som motpol till de stora övergripande planerna där ekonomi och strategi är starka drivkrafter. Man vill vara delaktig och inte bara låta de aktörer som vanligtvis hanterar och planerar vår värld bestämma hur den ska se ut. Man vill ta ansvar för det som händer i vår samtid. Mindre ingrepp, mindre gester och att se de behov som uppstår när människor samlas är föremål för tankar och åtgärder. En slags omsorg om det vardagliga eller att det finns möjlighet att upptäcka saker som inte bara har med estetik och funktion att göra, där platsens minne och historia är av betydelse. Det finns ett behov av att påvisa ett annat perspektiv på staden, man vill belysa lager och nivåer som utgår från den mänskliga aktiviteten. Vad som är bra är att det finns ett intresse bland dem som utbildar sig idag av detta andra rum och att man vill delta i ett samtal som pågår.

Ett samhälle har, överallt och i historien, använt sig av offentlig konst för sina syften. Behoven av konsten har dock förändrats över tid. Enkelt beskrivet har en förskjutning i perspektiv skett, från att via sina monument hylla tidens makthavare till att var god och bildande för arbetarklassen. Vad är argumentet för konst i det offentliga rummet idag? Beroende på vem du frågar, konstnären, beställaren eller allmänheten får du säkert olika svar. Till skillnad från konsten generellt bygger den offentliga konsten på en överenskommelse mellan olika parter. Det gör den intressant. Det vi ser, när vi tittar på offentlig konst, är ett resultat av vad som är möjligt här och nu. Vi ser också vad ett samhälle har för förväntningar på vad offentlig konst ska vara. Därför är bedömningen av den konstnärliga satsningen absolut avhängig sin kontext. Konstnärens yrke står inte i relation till vad någon annan säger sig vara i behov av, utan det är konstnären själv som definierar vad konstnärskapet ska handla om. I konstnärsrollen odlas ett tänkande och en kultur om ett utanförskap. Man kan tala om en slags frihet, där tänkandet och görandet är frikopplat från allting annat än sin egen association, sin egen värld utan krav på sammanhang, där man tar sig rätten att göra vad man vill. Det är den konstnärliga grundinställningen. Att den ser ut som den gör handlar om att man en gång i tiden tog bort intresset för mottagaren, koncentrationen på det konstnärliga verket räckte. Trots att konsten idag är förändrad gäller fortfarande tanken om konstnären som autonom. Det kan göra att samarbeten med andra yrkesgrupper är intressant både för konstnären och för de andra. Bådas kompletterande blick vidgar det egna synfältet. Jag tror att det också gör att konsten har betydelse, att vilja ha med konstnären på banan, i byggandet av det offentliga platserna.

Konstnärens strategi kan givetvis se ut på många olika sätt, men jag tror det är viktigt att utgå från plats, människor, arkitektur, landskap och verksamheter men också den egna praktiken, vad man finner mening i, vad man finner angeläget just här i förhållande till det egna. Man börjar i frågeställningar och undersökningar utan att veta svaret och utan att uppfylla krav på funktion och andra nyttigheter. Att ta det offentliga rummet i anspråk som plats för konst handlar om demokrati, om yttrandefrihet, om makt och ekonomi men också visuellt om att gestalta något som ingen annan yrkesgrupp gör, det som varken hör hemma inom disciplinen arkitektur eller landskap.

Konsthantverkaren rör sig emellan konst och hantverk, mellan funktion och icke funktion oftast med ett material som grund och som man behärskar väl. Dekor och utsmyckning har ett värde, till skillnad från konstens domäner och som handlar om en tradition inom skrået men som går bortanför nyttoaspekter och funktion. Det samtida hantverket skiljer sig dock. Det antar mer och mer en liknande position som konsten. Kritisk, analytisk, undersökande med en praktik som många gånger rör sig bort från funktion. Konsthantverkaren för också en liknande tillvaro, med egen verkstad där man tillverkar allt själv under ganska dåliga villkor med en inte självklar ekonomisk bärighet. Därav också liknande stödsystem.

I det offentliga sammanhanget har varken konstnären eller konsthantverkaren hand om en helhet utan förväntas snarare uppfylla den plats som andra formulerar och har behov av. Oftast blir man vald för man arbetar på det ena eller andra sättet. Strukturer kring process och ekonomi är utvecklade under många år, 1% regeln gäller snart överallt i Sverige, fler och fler kommuner hakar på. Vad som är bra är att ett tänkande börjar genomsyra de institutioner som handhar stadsbyggandet, man pratar om social hållbarhet och gestaltad livsmiljö, om värdet av att förstå hur människor har det i sina miljöer och att den kunskapen måste påverka arbetet med att forma våra miljöer. Att här som konstnär få börja i ett sammanhang tillsammans med andra och undersöka hur man kan tänka istället för att göra det som förväntas, skulle göra den konstnärliga praktiken rättvisa.

Landskapsarkitekten arbetar med och har det övergripande ansvaret för den fysiska miljön, men också med design och gestaltning. Det är en självklarhet att man också samlar all kompetens och information som har med människors miljö att göra och som ofta är mycket komplex i en urban kontext. Landskapsarkitekten samarbetar också med många andra professioner och även med konstnärer, dvs de landskapsarkitekter som är intresserade av ett sånt typ av samarbete. Det är mer ovanligt än vanligt. Jag har själv varit helt inkorporerad i designprocesser alldeles från början, där arkitekten och jag har samma mål och där varje del är processad oss emellan. Men intresset och initiativet för att detta ska ske ligger hos landskapsarkitekten. Vanligast är att konstnären eller konsthantverkaren kommer in i en process som redan är i full gång och där en plats är vald som i någon bemärkelse ska ha ett konstnärligt påstående.

Hur ser det ut för designern? Här menar jag yrkesrollen. Design finns ju överallt, vart du än vänder blicken, även det vi tänker inte är design, det som bara finns där. Designern designar och i en offentlig kontext; möbler, lampor, papperskorgar som möbelföretag producerar och som arkitekt- och landskapsarkitektkontoren köper in. Men designern är inte heller med i formandet av helheten. Det gör landskapsarkitekten. Yrkesrollen har ingen riktig plats i gestaltandet av våra miljöer. Den har en roll, men jag skulle vilja säga, en passiv roll. Här liknar de tre disciplinerna varandra. Man gör tingen, det som skiljer en miljö åt en annan, det där extra, som man säger sig vilja, att skapa identitet.

Talar man om inredningsarkitektur så har inredaren både en kunskap kring möbeldesign och en förståelse för hur man inreder och formulerar både rum, detaljer och helhet utifrån de behov som efterfrågas. Men inte i det offentliga, i uterummet. Landskapsarkitekten har här formuleringsrätten. Det finns många bra, fina och funktionella platser men det finns också en mängd stereotypa miljöer där man rullar ut markbeläggning, soffor, informationsskyltar, belysning, staket eller vad det nu kan vara på löpande band. En intetsägande och slentrianmässig miljö. Samma kan gälla barns miljöer.

Varför är man inte en yrkeskår som är med och påverkar och ger sig in i konkurrensen om formandet av våra offentliga miljöer och gör anspråk på att gestalta både en helhet och detaljer?
Här har man med sin utbildning och kompetens, tänker jag, en större möjlighet än konstnären respektive konsthantverkaren, då disciplinen i sig söker sig ut och bort mot sammanhang, mot människor och brukande, mot miljöer redan från början. Designfältet har vidgats, man har sen många år anammat kritiska perspektiv kring produkter och produktion där undersökning, analys och ifrågasättande tillsammans med relationella perspektiv får stor betydelse.
Fältet liknar i sin praktik både arkitektur och landskapsarkitektur där relationen till människor och användande står i fokus. Det egna gestaltandet behöver inte hamna i ateljéns eller verkstans ensamma praktik.

Vad vill man som designer göra i ett offentligt sammanhang mer än det som redan görs?
Jag tror man måste försöka formulera vad man som designer kan göra utifrån de kompetenser som redan finns och att formulera precis som konsten har mejslat ut, formuleringar i det offentliga över tid. Vad vill man? Det finns ingen självklarhet för designern och observera, jag pratar fortfarande om yrkesrollen, förutom de strukturer som redan fungerar, som jag tidigare var inne på, möbelföretag, produkter, kataloger. Jag tänker att design finns redan, det är snarare så att designern inte får vara med och bestämma. Tänk om staden eller kommunen valde att upphandla ett designkontor som undersöker och formulerar en gestaltning av ett torg där kontoret har kompletterande kompetenser i form av landskapsarkitekter? Varför inte? Men har någon hört talas om det?

När man pratar om att vara med som konstnär i ett tidigare skede i processen kring en plats tror jag man uppnår en större förståelse om varandras skillnader och vad man som enskild kan bidra med. Jag tror också att resultatet vidgar och vävs in i varandras kompetenser och här bidrar till en större komplexitet i gestaltningsarbetet. Jag vet med mig själv att det är så. Jag har större möjligheter att gå in i tankar om saker som jag inte kan lösa själv i min profession men som nån annan kan och här kan det uppstå saker som ingen har tänkt på tidigare. Det är det fina och stora med samarbeten.
Jag tänker man måste verka för ett engagemang kring samarbetet, vi har ingen riktig struktur för det ännu, vi kan bara säga att vi vill, men så länge beställaren och andra inte ser och förstår meningen så kommer inget att hända.

Jag tror det behövs en större medvetenhet och kunskap hos alla berörda aktörer. Det gäller alla som vill arbeta inom detta fält. Konstnären, konsthantverkaren, designern behöver också utbildas i hur man kan tänka om man ska ingå i samarbeten, där komplicerade demokratiska processer och långa planläggningstider är regel. Man måste ha förståelse för andra yrkeskompetenser och i hur den egna kompetensen kan ingå och bidra till något som förhoppningsvis tillför ett mervärde som annars inte skulle finnas. Man måste ha ett intresse och en vilja av att ingå i ett sådant sammanhang.

Min vision är att konsten ses som en del i vårt offentliga rum och får finnas för sin egen skull. Den borde ha en plats precis som andra språk i det offentliga rummet. De tre disciplinerna design, konsthantverk och konst borde användas för sina specifika kompetenser för att tillsammans med de andra som är med i det stora processarbetet, definiera hur våra miljöer ska gestaltas som bra platser för människor att bo och verka i. Jag tror att man här kan formulera något som ingen riktigt tänker på….ännu….i gestaltningen av miljöer runt om i Sverige

Beatrice Hansson Konstnär och f.d. lektor på Konstfack. Då ansvarig för kursen Going Public, om konst, konsthantverk och design i offentligheten, en kurs för yrkesverksamma designers, konsthantverkare, konstnärer, arkitekter och landskapsarkitekter. Arbetar med utställningar, konstnärliga offentliga uppdrag och formger skulpturer för barn, ungdomar och vuxna att klättra, träna och hänga i.

Photo by Tobias Dahlin

 

 

> www.beatricehansson.com